James på bockjakt i Frankrig
Vem säger att Frankrike bara är för förälskade? Det är för jägare också!
En av fördelarna med jakt i Europa är närheten till historien. Jag fick min första smak av europeisk jakt, serverad med en rejäl dos historia, när jag var stationerad i Tyskland med den amerikanska armén i början av 1970-talet. Jag upptäckte snabbt att jag uppskattade det, och sedan dess har jag återkommande setts vandra runt på jakt någonstans på den europeiska kontinenten. De bästa perioderna för bockjakt är under våren och försommaren, från april till början av juni, och återigen under brunsten i slutet av juli och början av augusti.
Mina senaste jaktresor har gått till Frankrike. Den första resan var i oktober och den andra i juni. Innan jag kom dit visste jag egentligen bara att fransk jakt var förknippad med traditionell parforcejakt på hjort och fransmännens stora passion för vildsvinsjakt. Området var trots allt Gallien innan det blev Frankrike – känt från Asterix och Obelix! För några år sedan svarade jag på en annons från Diana Jaktresor, vilket ledde till tre dagars bockjakt nära provinsstaden Auch, följt av några dagar mitt i Pyrenéerna på jakt efter kronhjort. Två år senare återvände jag för att jaga bock, med förhoppningen om att även få fälla ett vildsvin.
I Frankrike fick jag mer historia än jag kunde ta in, samtidigt som jag fick uppleva några av mitt livs mest minnesvärda jakter. Södra Frankrike, ofta med Pyrenéerna som fond, är fyllt av historia. Den historiska blandningen i området består bland annat av baskerna, regionerna Béarn, Baskien och Aquitaine – både före och efter den romerska erövringen – samt kungariket Navarra och Gascogne. Lägg till några berömda kungar med anknytning till Pau, den gode kung Henrik IV av Frankrike och kung Karl XIV Johan av Sverige, född Jean Bernadotte, och man får en historisk ”soppa” som nästan är för tjock för att äta. Som topping kan man dessutom lägga till historien om familjen Mann, som flydde undan nazisterna genom att ta sig över Pyrenéerna. Då har man en soppa för årets alla årstider.
På min första resa landade jag i Toulouse, Airbus hemstad, för att jaga bock på de kuperade markerna nära Auch. Tidpunkten var efter spannmålsskörden och därför ingen vanlig period för bockjakt, men stammen var god och jakten lyckad. Under min andra resa befann jag mig i Pau, de två kungarnas stad. Min guide hämtade mig på morgonen och därefter körde vi en kort sträcka genom området kring Poudenx till mitt hotell. Ännu en gång fick jag njuta av stor fransk gästfrihet, ett rent och bekvämt boende samt god mat.
På kvällen gav jag mig ut på kvällspürsch tillsammans med Frederic, jaktledaren. Vi gjorde först ett kort stopp för att skjuta ett provskott. Träffen satt omkring 10 cm för högt, men jag tyckte att det var acceptabelt med tanke på att jag hade använt motorhuven på Suzukin som stöd. När det sedan blev skarpt läge bommade jag den första bocken. För högt. Tillbaka till skjutbanan. Den här gången sköt jag två skott, och båda satt 15 cm för högt. Jag justerade kikarsiktet ett par gånger och därefter satt allt precis som det skulle. Lyckligtvis uppstod inga fler problem.
Det här området hade betydligt mer vegetation än landskapet kring Auch. Här fanns ekskogar, små ängar och fält – perfekta marker för rådjur. Vi såg gott om vilt, även om det var betydligt fler getter än bockar. En kväll lyckades vi till och med upptäcka en grupp vildsvin i skogsbrynet. Jag fällde ett stort djur, men tyvärr visade det sig vara en sugga utan betar. Turen var inte på min sida. Ibland är turen med djuret och ibland med jägaren. Fram till dess hade jag trott att turen var med mig, men så var det alltså inte.
Arbetsuppgifter gjorde att Frederic var tvungen att återvända till sin butik, och guiden Lucas tog över som jaktledare. Dagen innan hade han sett en stor bock och ville ta med mig ut för att se om vi kunde hitta den. Vi smög mer än en kilometer, kanske två, hela tiden uppför genom skogen. Till slut kom vi fram till en rad små ängar och mindre majsfält. Majsen var omkring 30 cm hög. Smygjakten genomfördes mycket försiktigt. I det höga ängsgräset upptäckte Lucas öronen på ett rådjur. En get. Hon såg oss men kunde inte få vittring av oss och lade sig därför ner igen. Ingen bock reste sig.
Vid kanten av spannmålsfältet sträckte sig skogen ut i fältet nästan som en liten udde. Det blev vår ”passplats” med utsikt mot öster. Solen hade precis gått ner. När Lucas för första gången sökte av majsfältet med kikaren blev han plötsligt mycket uppspelt och satte snabbt upp skjutstödet. Under tiden hade även jag fått syn på bocken. Djuret befann sig mellan några rader av majs. Jag kunde inte se kroppen, men det stack upp gott om horn över grödan.
Jag lade geväret i skjutstödet och sade till Lucas: ”Okej. Få upp honom.”
Lucas ropade. Ingenting hände. Han ropade igen, den här gången högre. Bockens öron rörde sig. Nu ropade Lucas riktigt högt, och till slut kom det rörelse. Av erfarenhet visste jag att ett rådjur, hur atletiskt, elegant och snabbt det än är, inte hoppar blixtsnabbt upp ur sömnen. Först kom djuret upp på frambenen, därefter reste det sig helt och sträckte på sig.
Den här gången var lyckans gudinna på min sida. Bocken stod upp. Skottet satt välplacerat och djuret föll.
Under 48 år av bockjakt var bocken som nu låg framför mig den bästa jag någonsin hade sett – för att inte tala om den bästa jag själv hade fällt. En gammal bock med kraftiga, tjocka och atypiska taggar. En drömbock som man kanske bara får uppleva en enda gång i livet!
– James Lowell Males
